Lisa Jonassons collage består av små figurer klippta ur i färgat papper som på vita ark sammanfogats till tablåer. På bilderna syns vad som verkar vara scener ur myter ur en tradition som inte finns.
Bara känslan av tradition känns igen, ospecificerat vilken tradition, vilken mytbildning. I bilderna blir ansikten i bitar återlimmade och sammansatta. En epileptisk växelström av viljor, röster som hackar i varandra och tankar, inställningar, som avlöser varandra. Tillsammans bildar delarna en modulär berättelse, på väg att sammanställas eller på väg att upplösas.

Rikedomen i Lisa Jonassons collage består inte enbart i det virtuosa utförandet eller mängden detaljer. Inom den grafiskt strikta ramen med dess minutiöst klippta färgytor, upprepningarna av ansikten och kroppar, försiggår ett maniskt uppfinnande. Där finns en otålighet i hur former förvrids och förlöjligas, eller smiter iväg in i andra stilar, andra abstraktionsnivåer.
De snokar upp outtalade visuella regelsystem och retas med dem, tycks irriterade och rastlösa.
Men det går inte att lokalisera den enskilda regel som bryts, det rör sig om en svärmar av visuella mikrobrott som känns först när de uppnått en viss kritisk massa.
Då öppnar sig rastlösheten mot det extatiska.
Och dessa agenter är inte ute efter att spränga gränserna, de vill bara känna taggtråden mot huden, dra i gummibanden tills de nästan går av.
Det är de osynliga gränserna som bekräftar degenerationen och vice versa, endast genom varandra är de förnimbara.